Om saker som är svårt.

Just nu finns det saker som känns svårt. Man vet inte hur man ska bete sig eller kunna finnas till hands, vad man ska säga. I vissa situationer finner jag mig själv ståendes helt handfallen. Jag vill ju kunna hjälpa, men när inget man gör eller säger kan ändra något känns det hopplöst. Oron i kroppen sipprar genom små hål hela tiden och ibland brister det. Varför ska det vara så svårt att veta hur man ska bete sig i olika situationer? Jag vill finnas för att kunna stötta, men hur?

Dagens Jagens.

Män som har hundar, de pratar konstant om dem. Hur duktiga de är för att de kan sitt, ligg och skall. Och om hundjäveln morrar lite så är det bara roligt och bra. Men om vi kvinnor morrar lite så är det inte så gulligt längre. Har män hundar och pratar om dem för sina vänner konstant för att de gör som de säger? De ställer inte så mycket krav, kräver inga betydelsefulla ord och ger hela tiden husse uppmärksamhet.

Jag menar, de kan go on and on om sina jävla hundar till sina vänner, men inte fan skulle de prata så om sina tjejer. Ställer vi för mycket krav?

Har världens huvudvärk idag.

Jag saknar sommar.

I afton Kosack.

Tog mig en runda kosack utanför dörrn'. Det var kallt, men det var det värt. Jag glömde pälsmössan och hade hål på strumpbyxan. Dock fick jag med mig mina fodrade TreTorn på fötterna.

Ja, vad ska man säga?

Matsalstapet.

Bilden är lite suddig vilket inte beskriver tapeten på ett bra sätt. Den är verkligen illgrön med jätteskarpa kontraster.

Love.

Love.

Love..

Love...

En tanke slog mig under kvällen mitt i förkyldningsdimman: Man träffar en person. Man lär känna personen. Man blir kär och sedan inser man att man älskar personen. Det är plötsligt stora ord man ska dela ut. Man flyttar tillsammans och lever ett tag under samboförhållanden. Sedan vill man vidare. Man köper hus eller skaffar ett gemensamt boende på något vis. Man lever. Säger att man älskar varandra nästan varje dag. I början är det love, love, looove. Sedan blir det kanske någon romantisk middag eller kväll ihop ibland. Vardagen kryper allt närmare in på livet och till slut glömmer man bort början av starten. Man sitter i varsin soffa, gör varsin grej och irriterar sig på att man tycker så olika. Inget är fel. Allt är som vanligt. Helt i sin naturliga gång. Allt flyter på, varsin för sig tillsammans. Man skaffar barn i vardagen och de växer upp. Man glömmer bort varandra och kretsar livet runt barnen och boendet. Man måste köpa ny matta istället för att leva. Men vad hände med livet? Vad hände med kärleken? Den riktiga "titta-in-i-ögonen-kärleken", den riktiga "can't-get-enough-kärleken"? Bara undrar varför i helvete man inte gör något med livet. Ser saker. Reser. Upptäcker andra nya fina sidor hos varandra. Skrattar. Jag är trött på folk som lever vardagsliv fast jag själv gör det. Mot min vilja. Jag vill mer... Jag vill inte ha sagt att vardagen har slukat upp hela MITT liv och att min eller vår kärlek är död. Absolut inte. Men jag är bara mest rädd för att det ska bli så... Tänk vad tråkigt allt skulle bli... Tycker synd om de som lever i den grå vardagen, förmodligen kallad verkligheten. Jag kommer vägra att göra det iaf. Jag kommer alltid försöka sträva efter att livet blir som i kärleksfilmer. Så tror jag livet ser ut. Det blir ju som man gör det...

BE-BOP-A-LULA HELA JÄVLA DAN!

Ännu ett år på nacken. Igår var jag 25, det vill säga någonstans mellan 22 och 25. Idag är jag 26, snarare 30. Har livet förändrats? Jag började tänka lite idag. Det är bara 24 år kvar till 50. Vad gör jag då?
Dagen flyter i vart fall på som vanligt. Har målat klart taket idag. Vi kunde plocka bort allt papper på golvet som jag har förbannat mig över. Vi behöver inte slipa mer, inte spackla mer, bara tapetsera. I alla fall på ett tag. Nästa projekt blir väl att bredspacklaväggarna  i hela trappan så vi kan tapetsera där också. Projekt finns det alltid men efter det ska jag verkligen låta dem vila.

Jag fyller som sagt år idag. Dagen började bra med paket på sängen och gos med Agnes, Judith och Acke. Jag fick Thåströms samlingsalbum som vi lyssnade på under frukosten. Barnens kommentarer gällande Thåströms texter var: "Han svär alldeles för mycket!" och "Jag tycker han är tjatig!". Det kan man ju tycka tyckte jag men det tycker inte jag. :) På lördag kommer la familia och äter tårta och firar lite i lugn och ro. Det är ju inte så mycket att fira.

Lunch nu. Vila en stund och sen hämta barnen igen. Hörs!