Love.

Love.

Love..

Love...

En tanke slog mig under kvällen mitt i förkyldningsdimman: Man träffar en person. Man lär känna personen. Man blir kär och sedan inser man att man älskar personen. Det är plötsligt stora ord man ska dela ut. Man flyttar tillsammans och lever ett tag under samboförhållanden. Sedan vill man vidare. Man köper hus eller skaffar ett gemensamt boende på något vis. Man lever. Säger att man älskar varandra nästan varje dag. I början är det love, love, looove. Sedan blir det kanske någon romantisk middag eller kväll ihop ibland. Vardagen kryper allt närmare in på livet och till slut glömmer man bort början av starten. Man sitter i varsin soffa, gör varsin grej och irriterar sig på att man tycker så olika. Inget är fel. Allt är som vanligt. Helt i sin naturliga gång. Allt flyter på, varsin för sig tillsammans. Man skaffar barn i vardagen och de växer upp. Man glömmer bort varandra och kretsar livet runt barnen och boendet. Man måste köpa ny matta istället för att leva. Men vad hände med livet? Vad hände med kärleken? Den riktiga "titta-in-i-ögonen-kärleken", den riktiga "can't-get-enough-kärleken"? Bara undrar varför i helvete man inte gör något med livet. Ser saker. Reser. Upptäcker andra nya fina sidor hos varandra. Skrattar. Jag är trött på folk som lever vardagsliv fast jag själv gör det. Mot min vilja. Jag vill mer... Jag vill inte ha sagt att vardagen har slukat upp hela MITT liv och att min eller vår kärlek är död. Absolut inte. Men jag är bara mest rädd för att det ska bli så... Tänk vad tråkigt allt skulle bli... Tycker synd om de som lever i den grå vardagen, förmodligen kallad verkligheten. Jag kommer vägra att göra det iaf. Jag kommer alltid försöka sträva efter att livet blir som i kärleksfilmer. Så tror jag livet ser ut. Det blir ju som man gör det...